Meny
I dagsläget finns det inget hälsoprogram för rasen sibirisk katt.
Men då fall av både HCM samt PKD har upptäckts inom rasen har föreningen avelsrekommendationer för sibirisk katt som man önskar att uppfödarna följer. För HCM har föreningen valt att följa de redan utformade rekommendationerna för testning och avel som finns för rasen maine coons hälsoprogram.
För PKD har vi valt att (i samråd med forskare) rekommendera ett test från lägst 12 månaders ålder, detta kan dock komma att ändras i och med att ett forskningsprojekt kring njurcystor och dess orsak för sibirisk katt och neva masquerade påbörjats.
Vi har tät kontakt med forskarna och kommer hålla våra medlemmar uppdaterade.
Utöver rekommendationer för HCM och PKD har vi listat andra sjukdomar, anlag och parasiter som kan vara bra att testa för.
HCM – Hypertrofisk kardiomyopati är den vanligaste hjärtmuskelsjukdomen hos katt. Sjukdomen leder till en förtjockning av hjärtväggen i vänster kammare och förmaket kan förstoras. Nedärvningen är inte helt klarlagd och det DNA test som finns för maine coon är inte tillförlitligt när det gäller sibirisk katt. Rekommendationen är att ultraljuddscanna sin katt, läs mer om rekommendationerna för scanning i flikarna nedan.
Vid avel på en sibirisk katt bör man testa för HCM. Då inget hälsoprogram finns för rasen sibirisk katt är föreningen SäSKs rekommendationer att testa i enlighet med hälsoprogrammet för maine coon. Jens Häggström, professor vid Institutionen för kliniska vetenskaper på SLU Universitetsdjursjukhuset (UDS) i Uppsala har utformat dessa. (Se länk nedan samt svensk översättning i nästkommande flik ”Avelsrekommendationer”.)
Testet görs med ultraljud av en veterinär som är godkänd enligt PawPeds krav (se länkarna nedan).
Ha ifylld och undertecknad PawPeds blankett för HCM-test, samt även kattens stamtavla med dig när du besöker veterinären för HCM-test. Veterinären skickar sedan blanketten till PawPeds där resultatet sedan blir offentligt.
Rekommendationer för testning och avel
PawPeds godkända veterinärer
PawPeds blankett för HCM-Screening
Våra avelsrekommendationer för sibirisk katt är baserade på rekommendationerna framtagna för maine coon då vi inte har ett eget hälsoprogram. Rekommendationerna gäller som en generell utgångspunkt och individuella anpassningar kan vara lämpliga i särskilda fall. Som nära släktingar räknas här helsyskon, föräldrar och avkommor.
Katter med normalt hjärta enligt test och utan nära släktingar som diagnostiserats HCM kan man förstås använda i avel ur HCM-synpunkt.
Är katten diagnostiserad HCM av någon grad bör man inte använda den i avel.
Equivocal betyder att någonting var avvikande under HCM-testet men att man vid tidpunkten inte kunde avgöra om det är HCM eller om det senare skulle kunna utvecklas till HCM. Ett Equivocal resultat betyder inte att alltid att katten kommer utveckla HCM senare. Det som avviker kan ex. bero på högt blodtryck, njursvikt eller att katten har en sk. en normal variation. Exempelvis kan papillärmusklerna vara något större än generellt referensmått, men vara för just denna individ normalt.
De katter med ett equivocal resultat bör man scanna om enligt rekommendationerna från den veterinär som först scannade katten.
(Vanligt är att veterinären önskar scanna om katten efter 6-12 månader.)
(Texten kommer från PawPeds hälsoprogram)
Det har på senare tid uppdagats att även sjukdomen PKD – Polycystic Kidney Disease (eller polycystisk njursjukdom på svenska) förekommer hos våra sibiriska katter.
PKD är en ärftlig sjukdom där nedärvningen troligtvis är dominant, vilket betyder att det räcker med att en av föräldrarna har sjukdomen för att kattungen ska kunna bli drabbad. PKD innebär att det bildas cystor på njurarna som växer sig större med åren och som till slut leder till njursvikt.
Cystorna finns redan vid födseln men förstorade njurar och njursvikt har visat sig uppträda vid sju års ålder i medeltal. Symptomen innefattar ökad törst och urinering, minskad aptit, viktnedgång, depression och allmänt dålig kondition. Idag finns tyvärr ingen behandling som stoppar utvecklingen av cystorna.
Vår rekommendation är att man ultraljuds-scannar alla avelsdjur en gång innan avel. Detta p.g.a. att vi i dagsläget inte vet med säkerhet hur nedärvning av anlagen sker. Avelskatter med minst två PKD-fria generationer (föräldrar, samt mor- och farföräldrar) bakåt kan dock undantas test rekommendationen, även om det kan vara bra att göra slumpvisa tester även av dessa katter.
Det DNA-test som finns idag och som är för PKD1 (vanligt hos perser) är inte tillförlitligt för sibirisk katt. Ett sådant DNA-test kan inte ersätta ultraljud.
Katten ska vid scanning tillfället vara minst 12 månader gammal och gärna äldre än så. Utrustningen ska ha en transducer på minst 12 MHz och veterinären ha erfarenhet av njurscanning. Rekommendationerna kan komma att ändras när det finns mer material att utvärdera.
Alla som testar positivt (= har cystor) vid ultraljudsundersökningen eller är bärare av PKD1-genen ska tas ur avel, så sjukdomen kan begränsas inom rasen.
För att kunna kartlägga spridningen av PKD inom rasen, och erhålla kunskap om hur sjukdomen yttrar sig inom vår ras, har Sällskapet Sibirisk katts Hälsoråd infört en rapportfunktion där de som testat sina katter för PKD kan anmäla sina testresultat. Vi uppmuntrar alla som har testat sina katter att rapportera in resultatet via rapport funktionen.
Skicka in testresultat via vår rapportfunktion
Se testresultaten i vårt öppna register för PKD.
Åsa Ohlsson bedriver vid SLU en forskningsstudie vars syfte är att utreda förekomst och orsak av njurcystor hos sibirisk katt och neva masquerade. Man kommer även undersöka en eventuell genetisk orsak bakom de drabbade fallen.
Sällskapet Sibirisk Katt har kontinuerlig kontakt med Åsa och kommer meddela föreningens medlemmar vid eventuella fynd samt ny information.
Länkar för mer information
Information kring forskningsstudien
Remiss för blodprovstagning (Åsa önskar få in fler prover från drabbade katter)
PK-brist/PK-def är en blodbristsjukdom som ibland förväxlas med njursjukdomen PKD pga. sina likheter i namnen.
PK-brist är en blodbrist som beror på en defekt på pyruvatkinas enzymet. Brist på detta enzym förkortar de röda blodkropparnas livslängd vilket leder till perioder av hemolytisk anemi (blodbrist) för en drabbad katt.
Mellan perioderna av blodbrist kan katten vara symptomfri. För en drabbad katt kan blodbristen uppstå långsamt och milt och diffusa symptom som trötthet, dålig aptit, bleka slemhinnor, diarré mm. kan ses. Vissa katter får allvarligare och livshotande blodbrist. Vanligast brukar katterna insjukna mellan 2-4 års ålder, men dom kan även vara både yngre och äldre vid insjuknandet.
Nedärvningen av dessa anlag sker på ett autosomalt recessivt sätt. En katt som är heterozygotbärare (bärare av en uppsättning) riskerar inte att insjukna medans en katt som är homozygot (bär två uppsättningar) riskerar att insjukna och i värsta fall dö.
Testmetod:
DNA-svabb som man skickar in till ett laboratorium för analys. Både du själv som kattägare samt din veterinär kan ta och skicka in provet.
| Testresultat | Förklaring |
| N/N (Homozygot) | N=Normal, dubbla uppsättningar Katten har inga anlag för PK-brist. |
| N/K (Heterozygot) | N=Normal och K=PK-brist. Katten kommer ej insjukna men är heterozygot bärare av PK-brist. Katten får endast paras med katter av genotyp N/N. |
| K/K (Homozygot) | K=PK-brist, dubbla uppsättningar Katten har dubbla uppsättningar av anlaget för PK-brist och riskerar att insjukna. Man ska ej avla på katten. |
Enligt Jordbruksverket är det inte tillåtet att använda katter i avel om dom mår dåligt av det och om det finns en risk för att avkomman ärver sjukdomar. Med andra ord är det ej tillåtet att para två kända bärare av PK-brist.
En katt som är heterozygot bärare för PK-brist får endast paras med en katt som inte är bärare.
En katt som är homozygot för PK-brist får inte användas i avel.
Jordbruksverket – föreskrifter och allmänna råd om hållande av hundar och katter
Katter har tre olika blodgrupper: A, b och AB (även kallad C). Den sistnämnda misstolkas ibland för sitt namn vara en blandning av A och b, men i själva fallet är AB (eller ”C”) en enskild blodgrupp.
Blodgrupp A är den vanligaste och den är dominant över b och AB. Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen, den är dominant över b.
Blodgrupp b har generellt sett stark bildning av antikroppar mot blodgrupp A och AB, medan A har en svag bildning av antikroppar mot blodgrupp b.
Antikropparna finns i mjölken hos den digivande honan och går över till ungarna.
En kattunge med blodgrupp A eller AB som diar från en hona av blodgrupp b får med andra ord i sig antikroppar mot sin egna blodgrupp.
Antikropparna angriper kattungens blodkroppar vilket resulterar i att blodkropparna faller sönder. Kattungarna dör ofta kort efter födseln, vissa hinner inte utveckla några symptom medans andra kan få symptom som nekros (vävnadsdöd), gulsot, slöhet och ovilja att dia.
Detta tillstånd kallas felin neonatal isoerytrolys (NI).
Blodprov kan säkrast påvisa kattens fenotypiska (faktiska) blodgrupp. Dock får man med blodprov inte reda på om katten är bärare eller ej av blodgrupp b.
Med DNA-test kan man påvisa kattens genotypiska blodgrupp. Både kattägare som veterinär kan ta och skicka in provet som är ett svabbprov och sedan ska skickas in till ett laboratorium för analys. Med DNA kan man få reda på om katten är bärare av blodgrupp b.
Det är viktigt att kolla upp hos labbet man skickar till vilka varianter av b-blod de testar för, detta då det inte är alla labb som testar för samtliga varianter.
| b1 | b1 (mindre tillförlitligt test) | b2 (även kallad TUA) | b3 | c (blodgrupp AB/C) | |
| VGL – UC Davis | X | X | X | X | |
| Langford | X | X (Efter 2014) | X | ||
| Animal DNA | X | ||||
| Orivet | X | ||||
| Labogen | X | X | X | X | |
| MyCatDNA | X | X | X | X |
De labb vars testresultat i högst utsträckning stämmer överens med serologisk blodtypning och därmed är säkrast är Labogen och MyCatDNA. Man ska dock vara medveten om att inte ens hos dessa labb ses 100 % överensstämmelse med serologisk blodtypning.
| Testresultat | Risk för felin neonatal isoerytrolys (NI) |
| A/A Ej bärare av b | Ingen risk för NI Katten är blodgrupp A och ej bärare av b. (Endast serologisk testning kan urskilja om katten är blodgrupp A eller AB, endast DNA-test kan påvisa om katten är bärare av b-blod). |
| A/AB Ej bärare av b | Ingen risk för NI Katten är blodgrupp A eller AB. (Endast serologisk testning kan urskilja om katten är blodgrupp A eller AB, endast DNA-test kan påvisa om katten är bärare av AB). |
| A/b Bärare av b | Ingen risk för NI Katten är blodgrupp A men är bärare av b. (Endast serologisk testning kan urskilja om katten är blodgrupp A eller AB, endast DNA-test kan påvisa om katten är bärare av b-blod). |
| AB/AB Ej bärare av b | Ingen risk för NI Katten är blodgrupp AB och ej bärare av b. (Endast serologisk testning kan urskilja om katten är blodgrupp A eller AB, endast DNA-test kan påvisa om katten är bärare av b-blod). |
| AB/b Bärare av b | Ingen risk för NI Katten är blodgrupp AB men är bärare av b. (Endast serologisk testning kan urskilja om katten är blodgrupp A eller AB, endast DNA-test kan påvisa om katten är bärare av b-blod). |
| b/b (Blodgrupp b) | Risk för NI! Har honkatten blodgrupp b får hon ej paras med en hane tillhörande blodgrupp A/AB. Honan kan paras med en hane av blodgrupp b utan risk för NI. OBS! En hankatt tillhörande blodgrupp b kan para horor tillhörande alla blodgrupper utan risk för NI. |
En honkatt tillhörande blodgrupp b får man ej para med en hane tillhörande blodgrupp A eller AB enligt jordbruksverket. Detta då honans kattungar som tillhör blodgrupp A kommer få i sig antikroppar mot sin egen blodgrupp och kan utveckla felin neonatal isoerytrolys (NI).
Både FIV och FeLV är allvarliga och anmälningspliktiga sjukdomar som försämrar kattens immunförsvar.
Det finns idag ingen behandling mot varken FIV eller FeLV.
Detta virus liknar människans HIV och leder till att immunförsvaret hos katten försvagas. Vid själva insjuknandet kan symptomen vara svaga. Katten kan må bra i perioder men drabbas lättare av andra infektioner som normalt sett inte hade gjort katten allvarligt sjuk men som vid FIV är livshotande. FIV smittar främst via bett och blodkontakt men kan även smitta via modersmjölken.
Detta virus angriper benmärgen och de vita blodkropparna. De vita blodkropparna sprider vidare viruset som infekterar andra vävnader i kroppen. Många katter är symptomfria och kan leva upp till flera år innan sjukdomen bryter ut. FeLV kan smitta via parning, blodkontakt, mat/vattenskål, urin och avföring, saliv, via moderkakan till fostren och via modersmjölken.
Ett blodprov påvisar om katten har FIV/FeLV.
En veterinär tar blodprovet som sedan skickas till labb för analys. Men det finns även ”snabbprov” där du får svar hos veterinären inom 15 minuter.
Ett tips är att testa varje ny katt som tas in innan den hunnit träffa övriga katter i hemmet för att förhindra smitta vid ev. påvisad FIV/FeLV.
Man ska ej avla på katter med påvisad FIV eller FeLV.
Giardia är en encellig parasit som smittar via avföring och infekterar tunntarmen. Ett vanligt symptom är diarré som kan komma och gå i skov, ofta i situationer som innebär en stress som exempelvis efter en flytt, utställning mm. Ibland ses även kräkningar. Då näringsupptaget sker i tunntarmen kan också avmagring eller minskad tillväxt ses vid infektion. Men katter kan även ha Giardia utan att uppvisa några symptom alls.
Giardia förekommer i två former, den första och rörliga formen (trofozit) som finns i tarmen. Trofoziterna omvandlas sedan till den orörliga formen (cysta) på väg ut med avföringen, vid träckprov (avföringsprov) är det cystorna som kan påvisas. Cystorna kan överleva länge i de flesta miljöer.
Tritrichomonas foetus infekterar grovtarmen och är likt Giardia en encellig parasit som smittar via avföringen. Eftersom infektionen sker i grovtarmen och ej i tunntarmen påverkas inte näringsupptaget och därmed ses inte avmagring eller försämrad tillväxt.
Symptom är komocke-liknande diarréer som kan vara slemmiga och även lukta illa. Diarrén kan gå i skov och ofta i samband med situationer som innebär en stress som exempelvis efter en flytt, utställning mm.
Men katter kan dock även vara helt fria från symptom.
Till skillnad mot Giardia överlever Tritrichomonas foetus inte lika länge utanför kroppen, som mest 2-3 timmar i våtfoder och över 3 timmar i urinen. I blöt avföring kan den dock överleva upp till en vecka i rumstemperatur.
Isopora är encelliga parasiter som tillhör gruppen koccidier. Infektionen sprids via oocystor som katten utsöndrar via avföringen. Även bytesdjur som ex. små gnagare kan vara infekterade med Isopora och föra smittan vidare. Det är främst kattungar som uppvisar symptom och då i form av diarréer som i vissa fall även kan vara blodblandade, även kräkningar, nedsatt aptit och buksmärtor kan ses.
Katter som infekterats för första gånger utsöndrar oocystor under någon/några veckor för att sedan bli immuna. Därefter, vid ev. ytterligare infektion utsöndrar de inga eller mycket liten mängd oocystor. Oocystorna kan överleva länge i miljön och framförallt om det är svalt och fuktigt.
Cryptosporidium är en encelling parasit som infekterar tarmsystemet och framförallt tunntarmen. Katter drabbas av symptom som ihärdiga diarréer.
Infektion sprids via oocystor som katten utsöndrar via avföringen. Oocystorna kan överleva länge i miljön.
Toxoplasma gondii är en encellig parasit som orsakar Toxoplasmos. Den har katt som huvudvärd men många andra olika djurslag som mellanvärd.
Smittan sprids via kattens avföring. Människor kan också smittas via kontakt med avföring från katt (men även via rått eller ej tillräckligt oupphettat kött).
En gravid kvinna som ej tidigare vart i kontakt med smittämnet kan sprida vidare parasiterna till fostret. Allvarliga fall kan orsaka missfall eller svåra hjärnskador hos fostret. Medfödda infektioner kan resultera i ögonskador som kan debutera senare i livet.
Gravida människor bör alltså ej hantera katternas toalådor.
Man uppmärksammar bandmask oftast genom att man kan se bandmaskleder i avföringen eller krypande runt ändtarmen. Parasiten ger i regel ej upphov till några symptom. Bandmask är mer vanligt hos utekatter och en katt kan endast bli smittad genom att äta larvstadier i bandmaskens mellanvärdar (möss, råttor och sorkar). Katter kan ej smitta vidare direkt till andra katter.
Spolmask kan man uppmärksamma hos unga djur via tecken som exempelvis sämre tillväxt, dålig pälskvalitét, bukighet och symptom från magtarm-kanalen. Kraftiga infektioner kan ge upphov till tarmperforation och dödsfall.
För honkatter som blir infekterade under dräktighetens senare del, kan spolmasklarverna vandra ut i kroppen och lagras i en vilofas som sedan aktiveras när ungarna föds. Ungarna kan även dom då smittas via modersmjölken.
Test sker via träckprov (avföringsprov) som kan man skicka till exempelvis SVA (Statens veterinärmedicinska anhalt) för vidare analys.
SVA testar exempelvis för Giardia, Tritrichomonas foetus, koccidier, toxoplasma, cryptosporidium, bandmask, spolmask, lungmask och hårmask.
De har olika paket där man kan testa för flera parasiter. Länkar för vidare information ser du nedan.
Vid Giardia kan upprepade prover behövas tas då utsöndringen av cystor i avföringen sker oregelbundet. Man ska ej ta samlingsprov för Giardia, alltså endast avföring från en katt skickas in per prov.
Tritrichomonas foetus likt Giardia kan behöva upprepade prover, detta eftersom parasiten utsöndras oregelbundet i avföringen. Lös avföring och diarré ger säkrare prover än torr och hård avföring. Ev. slemmiga delar i avföringen innehåller med större säkerhet parasiter. Man ska undvika att få med kattsand i provet. Man ska ej ta samlingsprov för Tritrichomonas foetus, alltså endast avföring från en katt skickas in per prov.
Det säkraste proverna tas hos veterinär som tar prov direkt från tunntarmen.
Katter med koccidier (Isopora spp) kan uppvisa symptom redan innan den hunnit utsöndra oocystorna i avföringen, därav kan upprepade provtagning vara nödvändig.
Eftersom Bandmaskar avger ägg oregelbundet kan man behöva göra upprepade provtagningar.
”Avla aldrig på katter med okänd eller tveksam hälsostatus, lägg ner aveln tills katteriet är sannolikt fri från smitta” – SVA’s råd för att bli av med en smittsam sjukdom i sitt katteri/sin kattgrupp
Länkar
Råd för att bli av med en smittsam sjukdom i sitt katteri/sin kattgrupp
Rekommendationer vid parasitorsakade diarréer i kattbesättningar
Ekto- och endoparasiter hos hund och katt – behandlingsrekommendation
Siamese colorpoint är den utfärgning, eller maskning som skiljer syskonrasen neva masquerade/NEM från sibirisk katt.
Maskningen som är orsakad av ett recessivt anlag innebär att ansikte, öron, svans och ben får en mörkare färg än resten av kattens kropp.
Anledningen till att vilja testa för cs-genen är för att lättare kunna hålla antalet cs-bärare konstant inom rasen. Då kan ett test vara till hjälp för att planera kommande parningskombinationer.
Testning sker via DNA-svabb som man skickar in till ett laboratorium för analys. Både du själv som kattägare samt din veterinär kan ta och skicka in provet.
| Testresultat | Förklaring |
| C/C (Homozygot) | C = Fullfärg, dubbel uppsättning Katten är inte siamesmaskad. |
| C/cs (Heterozygot) | C = Fullgärg och cs = Siamesmaskad. Katten är inte maskad men är heterozygot bärare av cs. |
| cs/cs (Homozygot) | cs = Siamesmaskad, dubbel uppsättning Katten är homozygot (bär dubbla uppsättningar av anlaget) och är siamesmaskad. |
Detta anlag ger ingen ökad risk för sjukdom eller defekter men Sällskapet Sibirisk Katt verkar för den sibiriska katten och ej för syskonrasen Neva Masquerade. Därav har föreningen rekommendationer som lyder enligt följande:
Syftet med dessa rekommendationer är att inte ytterligare sprida cs-genen i SIB-populationen.
Enligt FIFe är det tillåtet med parning mellan syskonraser men då det maskade anlaget är recessivt (en fullfärgad SIB kan bära på cs-genen som ger maskad katt vid dubblering), ökar antalet bärare vid parning mellan raserna och det är inget föreningen önskar.
